långa nätter
Att lämna ett regnigt, kallt och deprimerande februariSverige och komma hem till ett klorofyllexploderat landskap i försommarens allra vackraste tid.
Att äntligen, äntligen, få träffa efterlängtade älskade familjen. Äta långfrukost vid vårt köksbord. Kunna laga mat i vårt kök. Sova i min säng. Dofta på syrénerna i häcken utanför. Känna solen och sommaren och bara ben och hemma fina fina Sverige.
Träffa efterlängtade vänner. Träffa vänner som vuxit. Träffa vänner som ändrats på samma sätt som jag, men som nu vandrar på en helt annan väg, en väg som snart kommer vara utom synhåll från min. Känna lite sorg över det, och samtidigt lite stolthet över att vi håller på att bli vuxna och kan gå dit vi vill. Styra dit vi vill, och kanske kanske mötas nånstans. Nångång. Eller aldrig mer.
Inse att det är ett varv runt jorden sedan vi gick ut gymnasiet. Herre jösses. Vi tog oss ett varv runt jorden. Nu börjar vardagen igen. Eller iallafall en tillvaro utan att behöva vara på helspänn varje vaken dag, hela tiden vara i rörelse, på väg till något nytt, något oupptäckt.
Eller kanske just det. Att njuta av varje dag. Någonting. Se det som är vackert. Unikt. Skört.
Njuta av vad som kanske är sista tiden hemma. Sista tiden innan Gotland och Uppsala i vilket fall.
Ta sig till gymmet och inse att livsträning inte har byggt några stora muskler. Att resans lopp inte förbättrat min kondition. Tur att just det är någonting man kan åtgärda här hemma då.
Äta jordgubbstårta och dricka vin. Prata och lyssna för att höra av livshistorier man inte behöver korsa en horisont för. Magiskt.
